»Mamma, vakna, älskade lilla mamma», sade han förenande sina böner med Rigmors.
Han strök varsamt hennes panna och andades på henne; hon var så blek och kall.
Då kom hjälp. Den vettskrämda hästen med sin kullstjälpta trilla hade fått folk på benen kring doktorshuset. Där kom en hel liten skara, bäfvande af ängslan för hvad den månde få se. Den syn, som visade sig, var i sanning gripande. Intet öga förblef torrt.
Man tog vård om barnen. En bår anskaffades och på den bars Elisa hem.
Bud skickades till Elghyttan. Telefonen var obrukbar, den hade gått sönder i ovädret.
Mari lagade att barnen fingo mat och skickade dem sedan i säng. Men lille Sven kunde ej förmås hvarken att äta eller lägga sig. Han vek ej från sin mammas sida, utan satt bredvid bädden, där de lagt henne.
Allt gjordes för att väcka henne till sans. Länge voro alla bemödanden fruktlösa, men ändtligen kröntes de med framgång.
Elisa slog upp ögonen. Blicken var frånvarande och beslöjad. Ett sakta kvidande banade sig väg öfver hennes färglösa läppar.
»Mamma», sade lille Sven bedjande.
Då vände hon blicken mot honom. Den var stel, men fick långsamt lif under det den hvilade på barnet.