Eftersom medvetandet återkom, upphörde jämmern, men att lidandet ej minskades röjde det smärtfyllda draget kring munnen. Hon behärskade sig för barnets skull.
»Älskade mamma, du får inte dö, du är bra nu», sade Sven halft bedjande, halft tröstande.
Hon skulle velat le för att lugna honom, men vågade icke, fruktande att plågorna skulle förvandla leendet till en grimas. Snart mindes hon allt och såg sig oroligt frågande omkring. Hvar voro de andra barnen? Mari förstod blicken och svarade, att barnen sofvo alldeles oskadade i sina bäddar.
Elisa slöt ögonen. Då hon kände plågorna i sitt inre och den stora svagheten, började tanken på döden föresväfva henne.
»Hvad är klockan?» frågade hon.
»Litet öfver tio», svarade Mari, som åtagit sig sjukvården.
»På morgonen?»
»Nej, på kvällen.»
Elisa suckade. Tärdes hon blott af de sjukas och plågades vanliga längtan att se tiden gå, eller fruktade hon att hennes lif skulle förrinna alltför hastigt?
Mari, som såg henne ligga stilla med slutna ögon, hoppades att hon sof. Men det var icke fallet, Elisa sof icke, hennes medvetande var ej heller omtöcknadt af dvala. Hon försökte göra upp räkenskapen med lifvet. Var hon beredd att dö?