En tanke trängde sig i förgrunden med plågsam intensitet. Alfred hade skilts från henne i förargelse. Måste hon dö utan att det blifvit godt mellan dem?
»Hvad är klockan?» frågade hon återigen.
Det måste väl vara morgon snart.
»Nära half elfva.»
Blott en kvart hade förgått. För henne hade minuterna varit timmar.
Hon kände att döden nalkades. Ljuflig som en hemförlofning hade hon tänkt sig honom, så hade hon sett honom i Sven Rises sista stund, men nu, när han kom till henne, var det ej stilla afton än, dagens värf var ofullbordadt. Om bara Alfred hunne komma och försoningens ord växlas! Men krafterna sjönko hastigt, dödens skugga föll redan öfver henne. Då slog hon upp ögonen och såg sig omkring.
Lille Sven satt vid moderns säng. Mari försökte just med mildt våld och öfvertalningar få honom därifrån, men han lät ej bortföra sig.
»Sven!»
Mamma kallade honom. Mari släppte sitt tag och gick bort till fönstret för att ingen skulle se hennes tårar.
Lille Sven klättrade upp på en pall och lutade sig ned mot modern; han förstod att hon ville säga honom något. Den döendes röst var så svag, att gossen måste hålla andan för att uppfånga orden. Så barn han var, fattade han stundens och budskapets vikt, fast han ej begrep deras fulla betydelse.