Elisas hjärta var lättadt. Försoningens ord skulle nå hennes man, äfven om han ej hunne hem, medan hon var kvar.
Krafterna sjönko hastigt, men tanken var ännu klar. Den stora stunden kom allt närmare.
Vid betydelsefulla skiften ser man tillbaka för att taga farväl af det förflutna, och framåt att hälsa det tillkommande. Elisa såg sitt jordelif som ett afslutadt helt. Jesu trogna kärlek var det, som klarast framträdde därur för hennes inre blick. Ej skulle han svika henne nu. »Jesus Kristus är densamme i går och i dag och desslikes i evighet.» Hon såg framåt. Hur skulle hon hälsa det tillkommande? Med goda föresatser? O nej, hon hade det bättre var: sin Herres löften. Ingen fanns, som kunde upprepa dem för henne, men hon bar dem i sitt hjärta. Särskildt ett strålade klart för henne, då hon nedsteg i dödens mörka dal: »Sannerligen säger jag dig, i dag skall du vara med mig i paradiset.»
»Mamma!»
Det var häpnad i detta dämpade rop. Lille Sven, som stod böjd öfver sin mamma för att höra om hon skulle säga något mera, hade sett hennes ansikte lysas upp af en underbar klarhet, sedan blef det så stilla. Han stod väntande att få se mamma slå upp ögonen, småle och säga, att hon ej alls hade ondt längre, ty så såg hon ut.
Då öppnades dörren. Christian och Edith inträdde bleka af oro. Så snart de fått veta hvad som händt, hade de låtit spänna för och åkt i karriär genom Hanebyskogen, men ett ögonkast på det orörliga ansiktet med sitt ljusa uttryck sade dem, att de kommit för sent.
Högljudt snyftande föll Christian på knä vid bädden.
Sven såg undrande på honom. Hvarför grät morbror så? En misstanke grep barnahjärtat. Gossen såg på mamma igen. Hon låg alldeles som nyss.
Edith gick fram och slog sina armar om gossen. Ett visst något i detta famntag lät honom känna, att det var oändligt synd om honom. Hvarför var det det?
Moster Edith ville lyfta ned honom från pallen, men han stretade emot.