»Nej, mamma kanske vill säga något», sade han tvekande och förlägen inför den blick moster Edith gaf honom.
»Din mamma kan ej säga något mera till dig», hviskade hon och en snyftning bröt sig fram.
Sven såg på henne med stora, frågande ögon, där dock en aning om sanningen röjde sig.
»Din mamma har gått till Gud.»
Ingen annan definition på döden skulle ha varit tillfyllest vid detta tillfälle.
Nu förstod Sven. Utan motstånd lät han sig föras i säng. Det var sent, men lille Sven var inte sömnig. Han låg länge vaken och upprepade för sig själf gång på gång hvad hans mamma sagt honom. Han var rädd att glömma ett enda ord; hon hade lagt stor vikt vid dem och varit så mån om, att han skulle uppfatta dem. De fäste sig i hans minne, trängde ned i hans hjärta, och när han ändtligen somnat, drömde han om dem.
44.
Christian hade genast vid underrättelsen om olyckshändelsen sökt nå sin svåger, men detta var ingen lätt sak, då man icke visste hvar denne tagit in. Ett telegram afsändes på måfå, men nådde aldrig doktor Hessel.
Denne hade valt att fara hem med ett tidigt morgontåg. Det plågade honom att ha skilts från Elisa i ovänlighet, och nu ville han godtgöra detta genom att komma hem förr än hon väntade.
Järnvägsresan räckte fem timmar. Doktorn, som tillbringat natten tillsammans med sin vän, sof hela tiden godt på tåget och kände sig ganska uthvilad vid framkomsten till stationen.