Han tog sin svägerska så hårdt i armen, att hon blef rädd; då han märkte hennes sinnesrörelse, betvingade han sig.
»Säg mig allt, jag är förberedd nu, jag är lugn.»
Han var mer än lugn, han var stel.
»Försök att bära det som en man», stammade hon; »Elisa är — är sjuk.»
Det var henne omöjligt att komma fram med sanningen genast. Hon fruktade för hans förstånd.
»Säg alltsammans, säg så gärna att hon är död.»
Han trodde inte riktigt att så var, utan sade det för att bli motsagd. Men hennes tystnad bekräftade hans ord. Några minuter stod han som bedöfvad och frågade sedan hvar Elisa fanns. Då han fått veta det, gick han dit upp. Ingen var i rummet utom hon.
Timme efter timme förgick, men doktorn kom icke ut. Man blef orolig och gläntade på dörren. Han stod alltjämt vid bädden. Hvad som försiggick inom honom såg endast han, som genomskådar människohjärtans lönligheter.
»Edith, hvad ska’ vi ta oss till med honom? Ack, om Gustaf Adolf vore här!» utbrast Christian.
Äfven Edith hade denna dag sändt mången längtans suck efter Gustaf Adolf, ty ingen kunde handskas med sorgen som han. Telegram hade han fått, men var väl knappast att vänta i dag, och något måste göras snart. Då fick Edith en ljus idé.