»Barnen», sade hon; »låt oss släppa in dem.»
»Du vet alltid råd», sade Christian lättad.
Sven var icke till finnandes, men Rigmor och Aslög släpptes in till pappa och mamma.
Edith hade ej missräknat sig på deras förmåga att frambringa en kris och genom sitt blotta uppträdande därinne bryta stelheten i faderns sorg. Efter en stund kom han ut med dem.
Han begärde att få veta hur allt gått till. Men de yttre omständigheterna vid Elisas bortgång föreföllo honom oväsentliga inför det faktum att hon var borta. Edith märkte med förvåning, att han ej alls tycktes gräma sig öfver olyckshändelsen. Han betraktade tydligen det skedda såsom oundvikligen förutbestämdt. En högre makt hade ledt händelsernas gång och genomdrifvit sin vilja. Den öfvertygelsen hade han fått därinne i Elisas närhet.
Men hvarför skulle hon så hastigt ryckas bort ifrån honom, och han aldrig få tillfälle att säga henne det vänliga ord hon så tydligt längtat efter?
Åh, hvarför hade han ej stannat hemma, som hon bedt honom? Hvilken makt hade hindrat honom? Var det densamma, som tagit henne bort? Hvilken den makten var, det visste han, men icke af hvilken han leddes. Att han icke själf formade sina öden, så mycket insåg han nu.
Till det yttre föreföll han lugn och stel, endast blicken, när han råkade slå upp ögat, förrådde att hans inre var i uppror. Än reste han sig i vildt trots, än sjönk han förkrossad ned. Han kände sig som en lekboll för grymma, hånande makter, men midt i tumultet tyckte han sig höra en älskad stämma hviska att allt var kärlek.
Man sade honom, att Elisa haft sans innan hon dog. Hade hon längtat efter honom eller endast gladt sig åt att få slippa ifrån honom, som så illa motsvarat hennes ideella förväntningar? Hade hon vetat att hon skulle dö, och hvad hade hon tänkt? Ingen kunde svara honom. Blott tjänarne och barnen hade ju stått omkring hennes dödsbädd, ingen till hvilken hon kunnat hviska en afskedshälsning, ett budskap om förlåtelse och kärlek. Han tyckte, att om han blott fått detta, skulle han kunna andas igen, men nu ville sorgen kväfva honom.
Han stängde in sig i sitt rum, förklarande att ingen fick störa honom, och där kämpade han sin förtviflade kamp i ensamhet.