Dagen gick och natten. När följande morgon grydde, stred Alfred Hessel ännu med en, som var starkare än han. Men han började vackla, det hårda hammarslaget hade splittrat hälleberget.
Morgonsolen lyste med all sin klarhet in i rummet. Doktor Hessel drog ned gardinen. Solen fick ej skina på honom, där han gick af och an och vred händerna i ångest.
»Elisa, Elisa», mumlade han, »hvad ville jag ej nu ge för ett enda ord af dig! Men du är stum, och — jag förtjänar det.»
Det var tyst omkring honom, tyst i huset, och han hade en känsla af att tiden stod stilla.
Gud! Det var underligt, att han ej kunde tänka på Elisa utan att tänka på hennes Gud, denna hårda, grymma, obevekliga makt, som tagit henne bort. Men Elisa hade älskat sin Gud och talat om hans barmhärtighet. Säkert hade hon följt honom villigt, ja kanske med jubel, utan en saknadens tanke för hvad hon lämnade.
»Är du barmhärtig, Gud, så visa också mig barmhärtighet!»
Det ropet trängde sig fram ur hjärtat, nästan mot hans vilja, och det var både trots och bön däri, men föga tro.
Dörren öppnades sakta. Doktorn rynkade pannan. Hvem vågade störa honom?
Det var lille Sven som kom. Hela dagen i går hade man hindrat honom att gå till pappas rum, men nu hade han stigit upp tidigt och smugit sig ned. Han blef litet häpen att finna fadern redan där, det var ju så tidigt, men han blef glad på samma gång, ty nu behöfde han inte vara rädd, att man skulle upptäcka och föra bort honom, innan han hunnit träffa sin pappa.
»Hvad vill du?»