Vikten af det budskap, han fått sig anförtrodt att framföra, hade gifvit lille Sven en viss vikt i sina egna ögon, men nu öfvergaf honom hans värdighet.
»Mamma bad mig …» svarade han förlägen och tystnade rådvill.
Att hans budskap skulle bli mottaget så hade han ej väntat sig. Läpparna började darra, och han slog ned ögonen för att dölja tårarna. Pappa brukade inte tycka om att se honom gråta.
»Hvad bad mamma dig?»
Var det pappas röst? Så underlig den lät! Sven såg förvånad upp och glömde sina tårar.
Pappa satte honom på sitt knä och upprepade sin fråga. Då fick Sven sin vikt och värdighet tillbaka.
»Mamma sa’ så här: Bed pappa förlåta mig allt, så som han själf vill ha förlåtelse, när han skall dö.»
Den lille gossen såg rakt in i sin pappas ansikte och framförde sitt budskap, som om han läst upp en mycket märkvärdig utanläxa, där hvarje ord måste vara rätt.
»När sade hon det?»
»Då hon gick till Jesus, nej litet innan.»