»Till dig?»
»Ja.»
»Hörde ingen annan det?»
»Nej, det tror jag inte. Mari stod och grät vid fönstret och morbror Christian och moster Edith hade inte kommit än. Jag är säker på att hon sa’ så, jag hörde det alldeles, och jag har inte glömt ett enda ord», försäkrade gossen.
»Sade hon något mera?»
Hessel såg på gossen, färdig att sluka hvarje ord.
»Ja, efter en mycket liten stund såg hon upp igen och sa’: Ge pappa stora famnen ifrån mig!»
Sven såg frågande på fadern, undrande om han skulle göra det nu, och uppmuntrad af uttrycket i pappas ögon, gjorde han det.
Doktor Hessel tryckte gossen hårdt intill sig. Den starke mannen skakade, öfverväldigad af rörelse. Gud var barmhärtig och hade visat honom det.