På vägarna närmast kyrkan såg det ut som om det varit söndag. Tysta, högtidsklädda skaror af folk drogo fram mot templet, som så småningom fylldes till sista plats. Man hviskade knappast därinne, men mången grät sakta.
Tornets klockor började ringa, och församlingen reste sig, då sorgetåget skred fram till högaltaret. Där stod Gustaf Adolf och väntade sin syster. Hans öga var tåradt men klart, hans hjärta fylldt af sorg, men af en sorg som reder till högtid. Hans tal fick prägel af hans sinnesstämning, himmelen strålade fram däri, och jorden blef så liten. Se mot målet, och vandringens möda blir lätt! I människans hjärta ligger ett begär att skåda in i framtiden, men mången vänder bort sin blick från det enda vissa där: döden. Lef för en salig död, lef i Jesus Kristus.
Gustaf Adolfs tal strödde inga blommor öfver Elisas lifsgärning, men det lät ana lifvets krona på hennes hjässa. Det ställde ingen utanför, utan inbjöd alla att fatta det eviga lifvet genom att komma till Frälsaren, som icke kastar ut någon. Och när han mot slutet talade om henne direkt, var det blott med några få ord, stora i sin enkelhet. »Jag vet», sade han, »att hennes enda berömmelse var Jesu Kristi kors och hennes enda hopp hans utgjutna blod. Och där hon nu står i Guds åsyn, ett Jesu fullbordade verk, tillropar hon oss: Kom till Jesus!»
Ingen kunde bättre än Gustaf Adolf hafva uttryckt hvad Elisa själf skulle velat hafva sagdt vid sin bår. Och mången, som älskade henne, tyckte sig hafva hört henne tala sista gången i dag.
Gustaf Adolf gick hem från kyrkan samma väg han kort förut gått med Elisa. Nu gick han ensam. Han stannade vid Elgsjöns strand och såg bort mot sin systers forna hem och mindes sitt samtal med henne. Där han stod bad han varmt för hennes make. »Herre, vinn hvad du åsyftar!»
Några män kommo förbi på vägen. De stannade för att uttrycka sin sorg och saknad.
»Man kan tycka det är underligt, att hon skulle ryckas bort så i förtid», sade den ene.
»Nej, Mats», svarade Gustaf Adolf, »säg icke i förtid; Herrens egna dö hvarken för tidigt eller för sent, de dö i Herrens stund.»
Dessa ord kommo med öfvertygelsens kraft; det föll ej Mats in att tvifla på deras sanning.
Gustaf Adolf bodde denna gång i doktorshuset, och det var en lisa för den sörjande att ha honom. Han försökte ej komma med några tröstegrunder, han blott led med, och det var en konst, som han förstod. Han led på sitt sätt, hoppfullt och välsignelsebringande, och därför var det lyftning i hans medlidande. Doktor Hessel kunde ej undgå att röna detta inflytande. Solen värmer, äfven då man knappast gör sig reda för att den lyser.