På begrafningsdagens afton satt doktor Hessel ensam i Elisas rum. Han hade ätit middag på Elghyttan, barnen voro ännu kvar där, och han skulle snart fara och hämta dem. Ett sjukbud hade kallat honom bort ur familjekretsen, och innan han återvände dit hade han gifvit efter för en obetvinglig dragning till sitt tomma hem. Han måste dväljas en stund i detta rum, där hans älskade tänkt sina sista tankar och kämpat sina sista strider. Åh, hvarför hade han ej varit hos henne? Smärtan häröfver mildrades dock något af den hälsning, full af förlåtelse och kärlek, som han fått. Det var mest för sin egen skull han ville ha varit hos henne, ty hon hade haft tröst ändå, det visste han utan att göra klart reda för sig, hvarför han var så viss därpå.
När han i ljuset af hennes död såg tillbaka öfver hennes lif, framstod detta förklaradt. Han kunde ej undgå att tro på hennes tro. Brister hade vidlådt det Andens lif hon left, men det hade varit äkta. Medan hon var hos honom, hade han haft skarpast blick för felen, nu däremot framträdde äktheten allt klarare för hans ögon. Han tyckte, att han först nu började förstå henne. Åh hvarför, hvarför var hon borta?
Han såg sig om i rummet. Det var som om hennes ande ännu dvalts härinne bland alla dessa föremål, som hon så nyligen vidrört. Hennes bibel låg där. Den var begagnad och nött. Han tog den i sin hand, som om den varit en relik. Då han bläddrade i den, föll ett pappersblad ut. Han tog upp det och läste hvad hon skrifvit till honom aftonen af den dag de skilts åt för några dagar, som han trott, men i själfva verket för alltid. Månne för evigt? Så frågade han sig, då han läst det korta brefvet till slut.
Elisa hade ingen eftergift gjort, hon fordrade allt, och hon gjorde det i sin Herres namn.
Han kände sig icke retad af detta nu, men efterblifven. Just det helgjutna i hennes tro och kärlek till Gud hade skilt dem åt i tiden; skulle det äfven skilja dem åt i evighet?
»Ingen kommer till Fadern utan genom mig.»
»Den, som icke tror Sonen, skall icke få se lif, utan Guds vrede blifver öfver honom.»
Det var omutliga ord, intet smyghål fanns, där man kunde lista sig undan deras dom.
Doktor Hessel lät dem träffa och kände Guds vrede öfver sig. Allt var så mörkt, ej en stråle ljus. Ursäkterna, hvilka förr synts honom tillfyllest för att kasta skulden från honom på Gud, förmådde icke skingra mörkret nu. Han kände sig förkastad från Guds ansikte, och det hjälpte icke att säga till Gud: Hvarför skapade du mig? Hvarför gaf du mig en fri vilja, då du såg, att jag skulle missbruka den? Hvarför fordrar du mer än jag har kraft att betala?
Bullret af vagnshjul på gården och friska barnaröster väckte slutligen den rufvande ur hans hopplösa tankar. Han hade glömt tiden och sitt löfte att komma åter till Elghyttan.