»Du blef borta», sade Gustaf Adolf; »vi fingo taga oss hem utan dig.»
»Ja, jag blef borta», svarade Alfred Hessel.
Det lät som om en undermening legat i hans ord. Gustaf Adolf såg frågande på honom, men doktorn böjde sig ned och gaf barnen godnattkyssen.
Sedan de små gått och de båda männen blifvit lämnade allena, gick det ej längre för den ene att dölja sin förtviflan eller för den andre att tiga med sin tröst.
»Kom», sade doktor Hessel. »Se här hvad jag nyss fann.»
Han räckte svågern Elisas bref. När Gustaf Adolf såg upp efter slutad läsning, strålade hans blick, men den andres mörknade blott.
»Hennes sista hälsning är en dom öfver mig och kastar mig ohjälpligt utanför», sade doktorn bittert.
»Hur kan du säga så?» utbrast Gustaf Adolf. »Hvad är detta annat än ett bevekande rop till dig att komma in?»
Doktor Hessel uttalade nu högt hvad han nyss tänkt.
»Du är skapad att vara Guds egen», svarade Gustaf Adolf lifligt; »du fick fri vilja för att välja Gud, som först har valt dig; han har själf uppfyllt hvad han fordrar och efterskänker hela skulden. Om ingen kan komma till Fadern utan genom Jesus Kristus, så gå till Fadern genom honom! Om du känner Guds vrede öfver dig, därför att du icke tror Sonen, så tro Sonen!»