»Det där är lättare sagdt än gjordt», invände Hessel dystert.
»Jag vet nog det», svarade Gustaf Adolf sympatiskt, »men jag vet också, att det beror bara på dig själf och icke på någon annan, hur länge du skall vara bland dessa, till hvilka Frälsaren säger: Jag vill, men I viljen icke.»
Doktor Hessel stod tyst och såg ut i natten. Så enkelt och klart det lät, detta, minsta barn kunde ju förstå det och beträda frälsningens väg! Men honom tycktes det, att om han skulle gå in på den, komme en genomgripande omhvälfning att ske med honom, en omhvälfning så stor, att han blefve en annan människa. Hade han mod till det? Hade han viljan?
Eller hade han hellre mod och vilja att hjälplös drifva på vredens stormiga haf?
46.
Gustaf Adolf reste, då sorgens högtidsdagar voro förbi. Först då blef tomheten riktigt kännbar. Doktor Hessel led oerhördt, hela hans varelse ropade efter Elisa.
En tröst för honom var att tala med barnen om deras mor, särskildt med Sven, som bäst förstått henne. Han var ett tänkande barn. I den himmelska världen rörde sig hans tankar som hemma hos sig, och de trifdes där ännu bättre nu, sedan mamma gått dit.
Många frågor hade han och syskonen att göra sin pappa om Gud och Guds rike, barnsliga frågor, djupgående i sin enkelhet. De hade ej mamma att vända sig till längre; då gingo de till pappa. Han redde sig så godt han kunde och kände ett stort ansvar. Ofta inflickade han i sina svar frågor om hvad mamma sagt om det eller det, och hur glada blefvo ej barnen, då någon af dem drog sig till minnes ett och annat af hvad hon lärt dem.
Den forne skeptikern var så rädd om sina små och deras tro. Hellre hade han störtat sig i djupet med en kvarnsten om sin hals, än han väckt en skymt af tvifvel hos någon af dem. Och hans svar på deras frågor blefvo därför sådana, att de passade för barnatron.
Nog hade han kunskap om de heliga tingen, och den kom honom nu väl till pass. Detta hans vetande hade hittills varit som de döda benen i profetens syn. Men nu genom umgänget med barnen, dessa himmelrikets främsta, som i sin oreflekterande tro hvila närmast Jesu hjärta, kom han i beröring med den starke Anden, som gifver lif. De döda benen, kunskapens spridda stycken, började röra sig, sammanfogas, stå upp och få lif. Han begynte fatta den stora sanningen: »Den, som icke mottager Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig där in.» Förkrossad och böjd i stoftet, kritiserade han ej längre det eviga Ordet, som ensamt förmådde gifva honom en stråle hopp, utan han tog emot det som ett barn.