7.
En afton några dagar efter Gustaf Adolfs hemkomst hände det sig så ovanligt, att majoren satt ensam i sitt rum och lade patiens. Annars brukade han alltid tillbringa denna tid på dagen i hvardagsrummet bland de andra, spelande whist med dem eller läggande »diplomaten» för sig själf.
Steg hördes i gången utanför. Majoren lyssnade ängslig lik ett barn, som fruktar att ertappas under oloflig sysselsättning. Han drog en lättnadens suck, när Christian inträdde.
»Jaså, var det du, min gosse», sade han belåten. »Kom och intressera dig för min diplomat.»
»Hvarför sitter pappa här och inte däruppe som vanligt?» frågade Christian och vräkte sig i soffhörnet så makligt, som om han ej ämnade resa sig i brådkastet.
Det försatte majoren i riktigt godt lynne.
»Ser du, ’ombyte förnöjer’», svarade han undvikande.
Det egentliga skälet ville han intet fram med.
»Det trodde jag knappast förnöjde dig», anmärkte Christian; »jag har då aldrig sett dig byta patiens till exempel; du har lagt diplomaten hvar enda dag under alla de år jag haft glädjen af din bekantskap.»
Majoren svarade intet. Diplomaten var väl så intressant invecklad just nu. Christian bolmade ut ett tjockt rökmoln ur sin cigarr och nedlät sig att ge ett råd, som fadern först blef otålig åt, men sedan följde. Han ville att man skulle intressera sig utan att råda.