»Det är fatalt med Gustaf Adolf, som gått och fått för sig, att allting är synd», sade Christian efter några ögonblick.
Majoren såg upp, tacksam att höra den tanke uttalas, som han icke vågat fram med själf.
»Ja, du tycker det också?» frågade han förtjust och tillade i den tron, att han kom med en upplysning: »Ser du, uppriktigt sagdt, är det därför jag sitter här med patiensen.»
»Det begrep jag genast. Har Gustaf Adolf sagt något om den?»
»Ja, han påstår, att kort äro så många till förbannelse, att man inte bör ta i dem. Och patiens anser han vara tidsmördande. Det tycker nu jag är en förtjänst; hvad skall man annars ta sig till de långa vinterkvällarna?»
»Det är således för att göra honom till viljes, som du lägger din patiens i smyg?» sade Christian leende.
»Ja, ser du», försvarade sig majoren en smula förlägen, »jag vill inte plåga honom. Nu slipper han se korten. Men patiensen kan jag omöjligt vara af med.»
»Punsch tror jag rakt af du har midt på blanka hvardagskvällen», utbrast Christian plötsligt liflig vid åsynen af ett glas och en punschflaska, som stodo nästan dolda bland sakerna på ett litet bord bredvid soffan.
»Ja, ser du, det var så ensamt och ovant att sitta härnere så här dags. Det är jag inte van vid och måste göra något för att bli hemmastadd», sade majoren åter igen försvarande sig.
Han blef mycket lugnad, då Christian i stället för att klandra honom fyllde glaset och lät sig väl smaka.