»Ge mig litet också», bad majoren.
De drucko tvemännings, men majoren var ej vid riktigt godt mod.
»Gustaf Adolf säger, att man bör tänka på sin själ», sade han.
»Den tycker jag för min del inte är mycket värd att tänka på», sade Christian.
»Ja, det förstås, att man är en stackare, men man har ändå alltid en själ, som är dyrbar i Guds ögon, säger Gustaf Adolf.»
»Det är tids nog att tänka på sin själ, när man skall dö», sade Christian.
»Mor Inga i Hanebyskogen fick inte tid med det, hon, i höstas. Hon tänkte bara på sina fän, hon, ända in i det sista», sade majoren kuslig till mods för några sekunder, men tröstade sig snart igen. »Gud är nådig och barmhärtig, han, säger Gustaf Adolf, och lönar en inte efter ens gärningar, så man kan ju få göra litet som man tycker då, eller hur? Ty, ser du, där synden öfverflödar, där öfverflödar nåden, säger Gustaf Adolf.»
»Och där nåden öfverflödar, där öfverflödar synden, tycks det», anmärkte Christian torrt.
»Hvad säger du? Ja, det var inte dumt sagdt; du är ett snille, Christian. Det ligger snille i släkten, ser du, snille och reumatism. Du har fått snillet, du, och jag reumatismen! Men det var otäckt det där du sa’ i alla fall. Satan var ett snille han, ser du.»
»Så långt som han har jag då inte kommit ännu hvarken i snille eller ondska», lugnade Christian.