»Folket här har längtat efter dig, alla vilja höra dig predika», sade tant Cilla.
»De ha kyrkor och bönehus och behöfva väl icke mig», svarade Gustaf Adolf.
Hvarje hans yttrande styrkte farhågorna. Därtill kom att han undvek Sven Rises och Elisas blickar, allt under det han skämtade och pratade med de öfriga.
När man sade god natt och gick hvar till sitt, gjorde han ingen min af att dröja kvar för att få en ostörd stund med systern, som han alltid annars brukade första aftonen i hemmet.
Elisa stod tvekande några ögonblick, sedan han gått, så tog hon sitt parti och gick efter honom upp på hans rum.
»Hvad vill du?» frågade han kort och förläget.
Hon lindade armarna om hans hals och frågade ömt hur det var med honom.
»Jag mår bra», svarade han i samma korta ton och försökte undvika hennes blick.
Då detta icke lyckades, log han.
»Du ser spöken på ljusa dagen, det är ingen fara med mig», sade han.