Men hon lät ej föra sig bakom ljuset.
»Hvarför vill du inte predika mer?»
»Jag har ej längre något att säga.»
»Har du icke?»
»Smärtar det dig? Du såg aldrig mitt predikande med blida ögon, och nu sörjer du öfver, att jag slutat med det. Inkonsekvent som alla kvinnor! Jag trodde du stod öfver ditt köns svagheter, Elisa min. Mitt religiösa svärmeri, som oroade dig i julas, är borta. Det bör väl endast glädja dig.»
Men det gladde henne ej, sällsamt nog.
»Hur har du förlorat det?»
»Jag har svikit Segerfurstens fana och lidit nederlag.»
Hon skulle velat gifva hälften af sitt lif för att nu kunna vinna tillbaka åt honom denna tro, som hon en gång kallat svärmeri. Hon hade left sig in i tanken på honom med denna tro; nu stod han där utan, och hon såg, att han förlorat på att mista den.
»Gustaf Adolf, har jag någon del i detta?» frågade hon gripen af en plötslig oro vid denna tanke.