»Du?» upprepade han förvånad.
»Ja, genom det misstroende jag visade gent emot din nya själsriktning?»
I det fallet kunde hon vara alldeles lugn, försäkrade han; felet var ingen annans än hans eget.
»Tror du då ej längre på Gud?»
»Jo, så som de onda andarna tro och bäfva.»
Hon skakade på hufvudet.
»Du gör dig själf värre än du är.»
»Nej, det gör jag icke», svarade han och vände sig bort med ett trött uttryck, som skar henne i hjärtat; det var så olikt honom.
»Jag tror ändå det», vidhöll hon.
»Det tror du därför, att du bara ser det för ögonen är, men Gud ser till hjärtat.»