Hon kände att han ville bli ensam, och gick därför, efter ett god natt ömmare än vanligt. Det var henne bittert att ej kunna trösta.
Sedan hon lämnat honom, vandrade han länge af och an i strid med sig själf.
Sven Rise låg sömnlös i rummet under, hörde stegen och undrade hvad de betydde.
»Du sof ej godt i natt», sade han på morgonen till Gustaf Adolf.
»Störde jag dig? Du bor ju under, det tänkte jag inte på. Så fatalt!»
»Bry dig ej om det, jag hade inte sofvit i alla fall. Det gjorde mig bara så ondt om dig.»
»Det reder sig väl. Jag skall inte gå dig vaken mer», svarade Gustaf Adolf lätt.
10.
En afton, sedan man ätit kväll, och sommarnattens ljusa skymning långsamt sänkte sig öfver jorden, gick Sven Rise ut på en af sina så älskade ensliga vandringar bort åt ängar och skogar. Han följde gärna sin Mästares exempel att gå ut i ödemarkerna och bedja. Guds närhet är mäktigt kännbar i naturens stora tempelsal.
»Hallå! Hvart går du?»