Det var Gustaf Adolf. Sven Rise stannade.
»Ut på en promenad. Kvällen är så härlig. Går du med?»
Deras röster klingade tydligt genom aftonens stillhet.
»Ja, hvarför inte? Jag har knappt råkat dig sedan jag kom hem, så mycket annat har jag haft för mig.»
Gustaf Adolf hade nu upphunnit sin vän. Han var lik sitt förra jag i kväll, sorglös och gladlynt.
De gingo genom trädgården ut på landsvägen till en liten byväg, som slingrade sig fram i skogsbrynet. Åt ena sidan hade de doftande ängar, där gräset stod högt och saftigt, snart färdigt för lien. Ån slingrade sig fram som ett blänkande band. Ljus, skugglös skymning drömde öfver nejden. På andra sidan om vägen stod skogen vakt. Det rika, mångfaldiga lifvet sof därinne, man kunde liksom höra det andas i tystnaden. Skumt och hemlighetsfullt var det åt det hållet.
»Gå vi för fort?» frågade Gustaf Adolf och saktade farten med en blick på sin följeslagare.
»Jag har ännu litet svårt att gå fort i backar», svarade denne och försökte dölja hur andfådd han var.
»Backar!» höll Gustaf Adolf på att utbrista, men hejdade sig i tid. Det var en stigning så liten, att han ej märkt den, men för Sven Rise var den en besvärlig backe. Det bådade intet godt. Nästan förödmjukad vid känslan af den kraft och hälsa som genomströmmade honom själf, betraktade Gustaf Adolf sin bräcklige vän.
Men Sven Rise hörde ej till dem, som älska att beklagas. Han fråssade aldrig i sina egna lidanden och tyckte icke om, att de uppmärksammades. Den hjälp han begärde af andra var att bli dragen ut ur sig själf genom att få intressera sig för dem.