»Låt oss sitta ned på stenarna här en stund. Det är så vackert, och luften är ljum», sade han.
Gustaf Adolf var genast med på det. Han förstod, att hans vän ej ville tala om sin klenhet, och därför låtsade han ej vidare märka den. I sin fulla längd sträckte han ut sig på marken, lade händerna under nacken och såg upp mot himmelen, denna underbara nordiska sommarnattshimmel. Allt var tyst, endast på afstånd hördes dånet från forsarna i skogen.
Gustaf Adolf var ingen drömmande natur, och därtill kom, att han på sista tiden blifvit rädd för sina tankar; följaktligen vände han snart sin blick från rymden till Sven Rise.
Denne satt ordentligt på en sten. Det ena benet hade han lagt öfver det andra, och händerna, som hvilade i knäet, omslöto hvarandra. Han satt i sin vanliga, något framåtböjda ställning och tog så rörande liten plats i världen. Han skulle sett ynklig ut, om ej anletsdragen och framför allt de blå ögonen, som sågo ut öfver nejden, förtagit detta intryck.
»Rise, jag skulle vilja byta med dig», utbrast Gustaf Adolf. »Tag min styrka och hälsa, min arbetskraft och framtid och gif mig din själsfrid i stället.»
Sven Rise vände sig till honom, och Gustaf Adolf tänkte, att så kunde aposteln Johannes ha sett ut, när han lyfte hufvudet från Jesu bröst.
»Du har ingenting att ge, för hvilket du kan få själsfrid. Din kraft och hälsa stå ej i vägen för den», sade Sven Rise.
»Nej, jag vet nog det. Det behöfver du inte säga mig», svarade den andre bittert.
»Men hvad du tycks ha glömt är, att du kan få själsfrid för intet.»
»Du vet inte hvad du säger. Jag har affallit ifrån Gud.»