2.
Elisa gick hem en väg, som ledde öfver ägorna. Här arbetade slåtterfolket. Det var den bråda tiden, men ingen synnerlig brådska förmärktes. När Elisa gick förbi, strökos mössorna af och togos friskare tag. Hon frågade efter rättaren och fick det svaret, att han ej var kommen än. Folket hade på egen hand delat arbetet emellan sig.
Elisa gick tyst vidare. Om en stund mötte hon rättaren.
»Har det inte ringt till arbete för länge sedan?» frågade hon.
»Jo, nog har det det alltid», medgaf han, »men se det är som så, att jag försof mig, och kärringen min fick ruska i mig duktiga tag, innan hon fick mig klar.»
»Har Andersson druckit igen?»
»Nej, inte det precis», svarade han dröjande.
Hon såg på honom med en allvarsam blick, som dock röjde mer sorg och omtanke om honom än harm öfver hans försumlighet i tjänsten. Han märkte detta med lättnad och tillade i ett anfall af ädelmod:
»Jag lofvar att aldrig dricka mer.»
»Sådana löften äro lättare att ge än hålla», sade hon.