»Ja, se fröken Elisa känner mänskohjärtat, hon. När jag får se brännvin, känner jag mig ackurat som en gammal skuta, när hon kommer i vatten efter att ha legat och torkat och gistnat på landbacken. Det är alldeles som i historien med mästerlotsen …»
»Ja, ja», afbröt Elisa, som ej hade tid att längre uppehålla sig, »jag har hört berättelsen. Vill Andersson vara snäll och skicka en karl till gamla Inga i Hanebyskogen. Hon ligger sjuk och kan ej taga vård om alla sina grisar och får. De måste föras till herrgården och skötas där för hennes räkning. Laga att det blir gjordt så snart som möjligt.»
»Jaha», svarade rättaren.
»Och så kanske Anderssons Brita kan gå till gumman och se om henne och göra lite snyggt i stugan?»
»Det vet jag inte, om hon har tid med; det var visst något hon skulle ha för sig i dag», svarade han dröjande.
»Vet Andersson inte någon annan då? Jag skall naturligtvis betala.»
»Nej, någon annan vet jag icke, men kanske var det ingenting viktigt Brita skulla ha för sig. Hon går nog.»
»Det var bra. Kan jag lita på det då?»
»Fröken kan väl det.»
»Och så fort som möjligt?»