»Hvarför omöjligt?»
»Gud har förkastat mig.»
»Hur vet du det?»
»Hur jag vet det? Det känner jag väl.»
»Du tror, att din inre ofrid och den förkrossande känslan af skuld inför Gud äro bevis för att Gud förkastat dig? Och dock är det tvärt om. Det att du icke kan finna ro i synden är just Guds tag om dig.»
Gustaf Adolf teg. Kunde det vara så? Då funnes det ännu hopp för honom. Men nej! Det fanns väl en gräns äfven för Guds nåd, och i så fall hade han öfverskridit den. Detta sade han till Sven Rise, och äfven hvilka orsaker han hade att tänka så.
»Att synda och be om förlåtelse för att synda igen är att draga nåden till lösaktighet», sade han.
»Och för att undvika det har du förkastat nåden alldeles?» sade Sven.
»Hvartill tjänar det att skära af ogräset och låta roten vara kvar?»
»Till ingenting, det har du rätt i. Roten måste upp, din håg förvandlas, så att den vändes från synden till heligheten. Det kan du icke göra själf.»