»Nej, det vet jag.»
»Men Gud kan det», sade Sven Rise.
»Nå hvarför gör han det inte då?»
»Du flyr honom ju, i stället för att söka honom i tro. Tvifla ej på honom, utan kasta dig i hans armar sådan som du är med din synd. Ske dig som du tror, sade Jesus ofta. Man måste våga något på tron. Jag har hört en så målande bild af tron en gång. Ett litet barn var förföljdt och stod vid en öppen lucka i golfvet. Där nere var en djup och mörk källare, hvarifrån barnet hörde sin faders röst, som ropade: kasta dig hit ned; jag tar emot dig! Barnet såg icke fadern, bara mörkret, men lydde rösten och behöfde ej ångra det. Så kan trosgreppet om Guds löften stundom vara som ett språng i mörkret, men ännu aldrig har det språnget förfelats för någon. Faran ligger blott i att icke våga det.»
Gustaf Adolf var gripen. Han stod tvekande vid branten. Skulle verkligen de eviga armarna mottaga honom, ifall han vågade språnget?
»Det var en tid, då jag trodde», sade han, »och allt var ljust för mig. Men synden blef mig öfvermäktig, och nu är allt mörker. Jag hatar synden och bär hellre dess straff än den själf, och ändå kan jag inte bli fri ifrån den.»
»Men du vill bli det?»
»Visst.»
»Då vill du detsamma som Gud. Hvarför flyr du din enda räddning?»
Gustaf Adolf lutade sig tillbaka och såg upp mot natthimmelen. Tankar och känslor stredo inom honom.