»Om jag lämnade mig helt åt Gud, borde jag ju bli syndfri. Det trodde jag i julas, att jag snart nog skulle bli, men nu har jag fått se på annat, minsann», sade han.
»Om du i Jesu Kristi namn ger dig själf åt Gud, så står du inför Gud ren och syndfri som Jesus Kristus själf», sade Sven Rise med trons inspiration.
»Men hur kan det förlikas med att jag fortfarande faller i synd?» invände Gustaf Adolf.
»Fåret kan falla i dyn, men svinet vältrar sig däri. Det är stor skillnad att trifvas i synden eller att känna den som sin bittraste plåga.»
»Inte hjälper det mig att sucka och lida af synden?»
»Jo, om det lidandet får drifva dig till Guds Son, som öfvervunnit den. För att få makt öfver den synd, som bor i dig, måste du kunna börja striden med vissheten om, att dess herravälde är brutet och dess dödsdom afkunnad, och den vissheten ges dig i tron på Jesu försoning. Sedan vidtager helgelsen, striden mot den vidlådande synden, och den varar lifvet ut.»
»Ja den, ja», inföll Gustaf Adolf lifligt; »det är just där man börjar kräftgången.»
»Ja, i fall man hugger in med egen arm mot synden i stället för att fly undan den till korset.»
»Men om man gjort det en gång?» sade Gustaf Adolf otålig; han tyckte samtalet gick i kretsgång.
»Så skall man göra det om och om igen. Väx aldrig ifrån korset! Endast Guds kärlek i Jesus Kristus kan omskapa hjärtat. Vid den kärleken gäller det att hålla fast för att draga öfver sig strömmar af välsignelse. Mycket vill hindra oss från att nalkas Gud, men det gäller att tränga sig fram och hålla fast och vara trogen intill döden. Den goda kampen för lifvets krona är en ständig Jakobskamp med Gud, ett bönelif.»