Elisa kunde ej få fram mera, rösten svek henne. Hon såg på hans bräckliga gestalt, där sjukdomen satt sin prägel, och hennes ögon fuktades. Det ädelt formade hufvudet, de själfulla, sjukliga dragen med deras harmoniska uttryck såg hon dunkelt genom glindrande tårar.
Elisa grät mycket sällan och aldrig inför andra, om hon kunde undvika det. Hennes första impuls var därför att skynda bort från honom, så snart hon kände själfbehärskningen svika, men hon lydde ej denna ingifvelse, utan stannade och lät honom se, att hon grät. För första och sista gången i sitt lif försökte hon inverka genom svaghet för att få sin vilja fram.
»Elisa!» utbrast han och sprang upp, då han såg henne dölja ansiktet i händerna och snyfta.
»Res icke!» bad hon.
Han tvekade och teg, hälft förtviflad men lycksalig på samma gång.
Hon drog en djup, darrande suck och såg upp till honom, där han stod belyst af den döende dagern och betraktade henne med en blick, hvari jord och himmel möttes, om till strid eller harmoni var ej lätt att säga.
»Sven Rise, lämna icke oss förrän Gud vill det!» hviskade hon.
»Gud kanske just vill, att jag skall lämna er nu.»
Hon skakade på hufvudet.
»Nej, vi behöfva er ännu alltför väl; öfvergif oss ej!»