Han gjorde våld på sin sinnesrörelse.
»Långt ifrån att behöfvas, skulle jag bli en börda», sade han och satte sig igen med ett försök att vara lugn. »För min egen del vill jag ingenting hellre än att få dö här, där jag känner mig så hemma, men jag vill förskona er alla från att bevittna min sista kamp. Den kan bli svår.»
De sista orden tycktes undslippa honom mot hans vilja, och han ångrade dem ögonblickligen, fruktande att de upprört henne.
»Och då skulle inte vi få omge er och hjälpa er!» utbrast hon med en så verklig och djup sorg, att han blef gripen i sitt innersta.
Han insåg att han skulle begå en grymhet mot henne genom att resa. Det var alltför underbart. Han stödde armbågen mot bordet och skylde ögonen med handen. Öfverväldigad af Guds godhet utgöt han i tyst bön sin tacksamhet för denna ömhet, som så oväntadt kommit honom till mötes i lifvets afton för att hugnande ledsaga honom genom de sista striderna.
Efter några minuter såg han upp, och sträckande ut handen mot Elisa sade han:
»Gud skall löna dig för detta, jag kan det aldrig!»
Rörd lade hon sin hand i hans.
Båda kände de, att de slöto ett högtidligt förbund, men det var ej för lifvet utan för döden. Öfver den innerliga känsla, som drog dem till hvarandra, föll föga af jordens stoft, men så mycket mera af evighetens rena glans.