Sven Rise bad ofta Gud, att han skulle löna dem, som så älskvärdt upplåtit sitt hem för en främling, och särskildt gällde dessa förböner Elisa. Han anade ej hur han själf fick vara redskapet för deras uppfyllande. Sjuk, med blott några månaders lif ännu och oförmögen till allt arbete, lät han sig vårdas af henne, den friska, starka och unga, som hade lifvet framför sig och dugde till allt. Föga anade han, att han därunder var den gifvande och hon den mottagande. Icke drömde han om att inverka på henne med sin trosstyrka och sina ord; i stället tänkte han med trygghet på, att om han komme i mörker och vacklade, fanns hon där att trösta och stödja honom. Men ännu var det ljust inom honom. Gemenskapen med Kristus var innerligare än någonsin och förtog döden dess udd. Detta förhållande röjde sig i allt hans väsen så osökt som ljuset lyser, då det är tändt. Allt detta såg Elisa, och det blef för henne Betlehemsstjärnan, som lyser till Kristus.
Gustaf Adolfs sinnesändring och den entusiasm hvarmed han omfattat Kristus hade väckt hennes intresse, men kanske ännu mer hennes misstro. Denna senare hade ytterligare stärkts genom hans affall och återupprättelse och gjort henne böjd att anse alltsammans som öfvergående känslosvall. Gustaf Adolf var så obepröfvad än. Men hos Sven Rise trädde samma Kristustro henne till mötes bepröfvad, stark och hållbar. Hon iakttog den, där den luttrades i lidandets ugn, och hon såg dess rena guld. Hennes begär att för egen del vinna denna segrande tro blef starkare för hvarje dag genom umgänget med Sven Rise. Och en sådan längtan i ett mänskohjärta är det eviga lifvets morgongryning.
13.
Till julen kom Gustaf Adolf hem tidigare än han brukade, ty han drogs till sin sjuke väns sida.
Sangvinisk var han, men ej som majoren, hvilken bortförklarade sanningen, vägrande att tro på den, utan så att han såg den ljus.
»Du är afundsvärd, Rise, som redan fått vår Konungs kallelse hem. Hur gärna jag vore i ditt ställe!»
Så ljöd hans hälsning. Men Sven Rise, som för tillfället hade en mindre ljus stund, sade något om den oro han ibland kände för, att plågorna skulle bli större än hvad han kunde bära med tålamod. Han var också rädd att gripas af dödsfruktan och därmed misspryda sin Frälsares lära.
»Tänk på hur trofast Gud burit dig ända hitintills. Tror du att han släpper dig nu, när du är så nära målet och allra bäst behöfver honom? Det vore just likt vår nåderike Gud, tycker du inte det?»
Sven Rise log. Åh hvad dessa friska, tillitsfulla ord lugnade honom! Hans sjukliga oro vek för dem, som nattens dunkel viker för solens klarhet. Han tryckte Gustaf Adolfs hand med ett af hjärtat gående tack, som nådde längre än till den jordiske vännen; det steg ända upp till all hugsvalelses Gud.
»Det käns så ljust att tänka på dig, Gustaf Adolf», sade han efter en stund. »Du har alla förutsättningar att bli till stor välsignelse i Guds rike.»