»Tror du det?» frågade Gustaf Adolf med barnslig glädje. »Ja, det är min högsta önskan och min dagliga bön», tillade han med manligt allvar.
»Men håll dig hårdt vid ödmjukheten och var framför allt öppen, öppen inför din Gud, ty blott så kan du tåla vid att bli ett mycket användt redskap. Blif aldrig annat än ett omyndigt barn inför Gud, så kan du varda en pelare i Guds församling», sade Sven Rise.
»Det gäller att inte glömma, det man blott är ett redskap», anmärkte Gustaf Adolf.
»Just det, ja», sade Sven Rise, och hans blick blef tankfull, den tycktes se tillbaka öfver det förflutna lifvet.
»Hvad tänker du på?» frågade Gustaf Adolf, som längtade att få veta orsaken till det ödmjuka och på samma gång förklarade uttrycket i sin väns ansikte.
»Jag tänker på Herrens vägar. Nu förstår jag hvarför jag ej får tjäna honom här. Min själ är honom oändligt mycket dyrbarare än min tjänst. Därför, när han såg, att den senare höll på att bli mig en snara, tog han den ifrån mig för att jag skulle återgå till min första kärlek, som är Herren själf. Det har tagit tid, innan jag kommit att inse detta, men nu förstår jag honom, min älskade Herre!»
Gustaf Adolf var gripen.
»Tack för dina ord! De ha lärt mig den grundsanningen, att blott i mån som den första kärleken är varm kan man vara till välsignelse», sade han.
För Sven Rises afbrutna verksamhet fann Gustaf Adolf ännu en annan tydning än denne själf uttalat. Han var med Elisa och Irene ute på en promenad före middagen och upprepade för systrarna den sjukes ord.
»Underligt är dock», sade Elisa, »att Gud tar bort honom. Världen behöfver så väl sådana som han. Hvarför måste hans rika begåfning brytas ned af döden, innan den hunnit användas i den verksamhet den tyckes ämnad för?»