Gustaf Adolf stannade tvärt och såg ut öfver en snöhöljd åker, tydligen hämtande en ingifvelse från den.
»Minns du icke detta fält sådant det var i höstas, Elisa?» frågade han. »Det var besådt, och den späda brådden spirade upp, grön och saftig. Så kom frosten, och brådden vissnade ned. Hvarför såddes fröet till ingen nytta eller hvarför fick frosten bita af dess växt? I vår, Elisa, kommer svaret. Då spirar här på nytt, och i sommar gungar på detta fält en skörd, som skall nå en mognad fullare än höstbrådden nått, om frosten dröjt. Tror du ej det kan vara så med Sven Rises andliga gåfvor och krafter? De brytas ned af döden, men blott för att blomstra upp på nytt och komma till bättre användning i evighetens vår.»
»Ja, så måste det vara. Det är tröst i den tanken», sade Elisa och såg på den till utseendet döda och ofruktbara åkern. Nere i dess djup låg lifvet gömdt och grodde.
»Det har ofta förefallit mig, när jag gått i naturen, som om den varit full af gåtor», sade hon. »Dess hemlighetsfullhet drar och lockar, och jag har ofta önskat mig förstånd att tyda gåtorna. Nu är det som om jag börjar skymta förklaringen. Tror du inte, att naturens lif i bilder uppenbarar det eviga andelifvets hemligheter, och att det är orsaken till dess tjusning? Som nu detta med höstsäden till exempel och mycket, mycket annat?»
»Jo visst. Jesus förstod naturens bildspråk som ingen annan, och hur ofta tolkade han det inte i sina liknelser!» sade Gustaf Adolf.
Irene, som hängde vid Elisas arm, såg sig omkring, liksom ville hon upptäcka något af det syskonen talade om. Det var vintrigt kallt och tyst. Solen lutade mot sin nedgång, dess flammor glödde bortom tallskogens raka stammar. Himmelen mörknade, och man kunde vänta att få se stjärnorna börja glimta snart.
»Hvad säger himmelen nu?» frågade Irene. Allvaret omkring henne hade väckt tankar i den femtonåriga lilla flickans förr ganska tanklösa sinne, men hon behöfde ännu hjälp för att få fram dem till klarhet. Elisa såg uppåt.
»Ja, hvad säger himmelen oss, när det mörknar och stjärnorna tändas?» sade hon eftertänksamt. »De syntes icke under dagen, då allt var ljust och gladt, men i mörkningen stråla de fram.»
»Alldeles som Guds löften», ifyllde Gustaf Adolf; »de ha intet värde för oss förr än vi behöfva dem, liksom vi icke se stjärnornas ljus förr än det mörknar omkring oss.»
Elisa såg tyst upp mot himmelen. Först nu, sedan sorgens skugga fallit öfver hennes väg, hade hon börjat se efter Guds löften. Tanken på död och tillintetgörelse sammansnörde hennes hjärta. Men stjärnorna på löftets himmel begynte uppgå för hennes syn. Klarast af dem alla lyste denna: »Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva om han än dör.» Hon tyckte att detta löfte kastade en hoppets ovanskliga strålglans öfver Sven Rises bleknande drag. Också in i hennes eget hjärta föllo några strålar, svaga ännu, men dock af evigt ljus. De hviskade om den rykande veken, som ej skall släckas.