»Låt oss gå in i tallskogen mot aftonrodnaden», bad Irene.
»Den fångar du ändå icke», sade Gustaf Adolf med något af sin vanliga skämtsamhet, som annars var dämpad nu.
»Hvad är aftonrodnaden lik?» frågade hon, medan de enligt hennes önskan gingo fram mot dess glödröda prakt.
Glänsande strålar silade dem till mötes mellan träden.
»Hvad den är lik?» upprepade Gustaf Adolf beredd att nojsa litet med henne. »Illusioner, som glänsa och locka, men dem man aldrig når, om man än springer till världens ände.»
»Ah nej, solnedgången får inte likna något dåligt», sade Irene bedjande.
»Den är lik en rättfärdig mans död», sade Elisa. »Ljus, men full af vemod. För oss ter den sig som en nedgång, men i en annan värld hälsas den som uppgång.»
»Den liknelsen tyckte jag mer om», förklarade Irene.
»Och jag med», instämde Gustaf Adolf.
De tre syskonen stodo stilla, medan solnedgången glödde och flammade, utvecklande all sin prakt för att sedan långsamt blekna bort.