»Hvarför ger då ej Gud trons gåfva åt alla människor?» frågade hon.
»Alla vilja ej taga emot den.»
»Då är det i alla falla en förtjänst att vilja tro», vidhöll hon.
»Ja, på samma sätt som det är en förtjänst hos den drunknande, att han vill bli räddad och griper om handen, som räcks honom», svarade Gustaf Adolf.
»Hvem vill väl drunkna?» anmärkte Elisa.
»Lekamliga själfmord äro icke ovanliga och andliga ännu mindre», svarade han.
De gingo hemåt utmed ån, som var frusen vid kanterna. I midten gick strömfåran ännu öppen.
Det mörknade, och inbjudande brasor tändes på härden i stugorna de gingo förbi. Snart hälsade dem ljusen från Elghyttans gård. Det lyste i salen, där middagen väntade. Irene stödde sig vid Gustaf Adolfs arm. Det brukade alltid vara så hisnande roligt, när han var hemma och julen stod för dörren, men i år kunde hon ej känna så. Ett ovanligt allvar hvilade öfver Elghyttan, ett allvar, hvars tyngd hon ej kunde lyfta af sig trots all sin ungdomliga lifsglädje.
Elisa såg mot ett fönster i nedre våningen. Intet ljus brann där än. Kanske vill han se stjärnorna tändas, tänkte hon och blickade upp mot himmelen, som nu brann och strålade.
Stunden nalkades för honom därinne att anträda denna underbara färd ut i det stora okända. Hon ryste. Rymden tycktes henne mörk och kall trots alla sina skimrande världar och evigheten förborgad trots Guds löften. Måste ej en ensam ande förirra sig där och aldrig hitta fram till Fadersfamnen?