Elisa kände sanningen af sin broders ord, att tron är en Guds gåfva och ej en naturlig fallenhet; ty blott en himmelsk kraft kan bära öfver de oändliga djupen. Hon kände inom sig den drunknandes viljekraft till att låta sig räddas.
14.
Sven Rise hade upphört med undervisningen, men var ännu ej sämre än att han kunde vistas uppe flera timmar om dagen. Alla täflade om att vara i hans närhet, då han orkade med sällskap. Ej behöfde han vara till besvär, det föll ingen in att betrakta honom som annat än en medlem af familjen. Trots den jämförelsevis korta tid han tillbringat på Elghyttan, hade han vunnit underbart stort insteg i de hjärtan, som klappade där. Och de många intresserade frågor, fulla af deltagande och oro, som ställdes till Elisa eller hennes syskon, då de voro ute i bygden, visade hur älskad Sven Rise hade förstått att göra sig äfven i vidare kretsar. Mycket kom fram af hvad han i tysthet verkat. På sina ensliga promenader hade han brukat gå in i stugorna och stifta bekantskaper, som snart vuxit till verkliga vänskapsband. Därför saknade man honom nu mångenstädes. Många bland folket kommo också till herrgården för att fråga efter kandidaten, men ej alltid tillätos de att råka honom.
En dag fick han reda på, att Elisa afvisat ett par unga karlar, som velat träffa honom.
»Det skulle du icke gjort, Elisa», sade han mildt förebrående.
»Men du var så särskildt klen den dagen», försvarade hon sig.
»Nog hade jag orkat hälsa på dem», sade han med en skymt af saknad, som djupt grep henne.
Hon försökte få ett bud till de båda ynglingarne, men ingen hade tid midt i julbrådskan. Då gick hon själf, fast hon ej heller hade tid. Det var en lång väg, och snön yrde, men Elisa tänkte ej på annat än glädjen att få uppfylla en af Sven Rises få önskningar.
De båda ynglingarne voro lyckligtvis hemma och följde henne genast till Elghyttan. Under vägen gladde de hennes hjärta genom att tala om kandidaten. De mindes hvar enda gång de träffat honom och allt hvad han då sagt dem. Den ene af dem hade en gång kört en vedfora i skogen, då kandidaten kommit och gjort honom sällskap och under samtalet osökt fört hans tankar in på eviga ting. Den andre hade stått och smidt i sin smedja, då kandidaten kommit och slagit sig ned bredvid honom en stund. Och innan han gick hade han fått den unge smeden, utan att denne visste hur, att se sitt arbete ur en långt högre synpunkt än förr.
Elisa kom vid dessa berättelser att tänka på den vise Sokrates’ metod att meddela sin vishet åt de arbetande en och en midt under deras sysselsättning, ofta begynnande med en naturlig anslutning just till denna.