Kandidaten halflåg klädd i nattrock på en soffa i hvardagsrummet då de unge männen anlände.
De fingo råka honom en kort stund. Då de kommo ut, mötte dem Elisa, och de tackade henne för att hon hämtat dem. Hon såg i deras ansikten samma rörda och stilla uttryck, som hon sett hos de flesta andra, hvilka fått tillbringa en förtrolig stund med den sjuke.
Hon gick in till honom. Lampans sken föll dämpadt öfver hans ansikte, som alltid såg mindre sjukt ut vid ljus.
»Så eget att de skulle komma igen så snart och just samma dag, som vi talat om dem», sade han.
Hon svarade ingenting, men satte sig på en taburett vid hans sida.
»Tack att jag fick hälsa på dem denna gång», till-*lade han leende.
»Förlåt mig!» bad hon. »Jag skall aldrig mer beröfva dig ett tillfälle att göra godt.»
»Det goda jag kan göra är icke stort», sade han, »men det kan göra människor godt att påminnas om döden och evigheten, och jag ligger ju här som en lefvande påminnelse därom.»
Elisa förmådde ej svara. Han såg det och förstod, att han berört en ömtålig sträng. Det kom alltid som något nytt för honom hvarje gång han märkte, hur svår tanken på den förestående skilsmässan var henne. Att hon var allt hans jordiska goda föreföll honom naturligt, men att han kunde vara lika mycket för henne, det hade han svårt att fatta, och dock tycktes det så.
»Har du varit ute? Ditt hår är vått vid tinningarna», sade han.