»Det är snöyra», svarade hon och strök tankspridd ett par tag med handen öfver håret.
»Hvad kunde tvinga dig ut i ett sådant väder?»
»Jag gick ett ärende», svarade hon undvikande.
Men han var skarpsynt, för honom kunde hon ingenting dölja. Snart gissade han, att de unge männen ej kommit af en händelse den dagen. Han blef djupt rörd. Detta var ett bevis. Han förlorade sig en stund i drömmar, men ryckte upp sig.
»Nej, man skall ej se tillbaka», utbrast han.
Hon, som ej visste hvad han tänkt på, såg frågande upp.
»Jag drömde om hur det möjligen kunnat vara, om jag ej blifvit sjuk», fortfor han, och den blick han fäste på henne röjde klart hvilken plats hon skulle haft i detta, som kunnat vara.
Hon förstod honom och tog hans framräckta hand, medan en känsla af öfverväldigande vemod fyllde hennes hjärta.
»Guds vilja är den bästa», fortfor han ljus och lugn till sinnes. »För mig finns intet skäl till klagan. Jag har fått kallelsen hem till min Konung, och det käraste jag lämnar på jorden skall jag återse en gång hos honom. Jag har ej skäl att klaga», upprepade han ännu en gång.
»Men har icke jag det?» frågade hon sakta.