»Du? Nej, Elisa. Den skugga af sorg Gud nu låter falla öfver dig skall blott draga dig närmare honom och fostra dig till hans tjänst. Han har mycket åt dig i lifvet än.»
Under det han talade sjönk Elisa på knä vid hans sida och dolde ansiktet i vecken af hans filt. Hon gjorde det utan lidelse och häftighet. Det låg i hennes stilla, behärskade sätt en stum vädjan halft till honom, halft till Gud, en vädjan som Sven Rise uppfattade.
Vördnadsfullt lade han sin hand på hennes hufvud och bad en innerlig bön om, att hon helt skulle få tillhöra Jesus Kristus lifvet igenom och bli till rik välsignelse.
Denna bön gaf Elisa vida mer än han, som bad den, anade. Hon hade alltid haft en benägenhet att ställa sig på afstånd från Gud, af fruktan att profanera det heliga. Men denna bön var frukten af ett annat förhållande, den kom rakt ur ett hjärta, som utan tvekan öppnat sig för Gud och dragit himmelriket till sig, och som därför vågade tala till Gud likt ett älskadt barn till sin fader. Bönen uppenbarade också för henne, hur man genom en sådan innerlig förening med Kristus lär sig vilja, hvad Gud vill. Hon var Sven Rises jordiska kärlek, men när han vid tanken på den förestående skilsmässan skulle bedja för henne, låg icke deras återseende, ej jordisk lycka för henne honom närmast om hjärtat, utan hennes ställning till Kristus och hennes insats i Guds rikes kamp.
Och hon sade amen till hans bön, fast hon kände sig långt från dess uppfyllelse.
15.
När Gustaf Adolf for tillbaka till Upsala vid vårterminens början, följde honom Torvald för att begynna i skolan. De båda bröderna skulle bo tillsammans, då den yngre väl behöfde den äldres tillsyn.
Irene fann det rysligt tomt efter Torvald och den regelbundna läsningen. Elisa, som förstod detta, gaf henne praktisk sysselsättning i stället. Och hon lyckades väcka den yngre systerns intresse för denna genom att ej blott använda henne såsom sin hjälpreda utan låta henne få ansvaret för det ena efter det andra. Härigenom fick Elisa så småningom mera tid för Sven Rise, och hon dolde ej sin tacksamhet mot Irene, hvilket ytterligare ökade arbetets behag för denna.
Förtroligheten mellan den sjuke och hans vårdarinna växte hastigt, och snart föll det sig naturligt för dem båda att för hvarandra uttala sina innersta tankar. Blott en sak vidrörde de aldrig med tydliga ord, och det var den känsla, som förenade dem. Den röjde sig dock i allt och erkändes både af dem själfva och omgifningen utan att nämnas. Ingen undrade på, att de hade mycket att säga hvarandra. Sven Rise betraktades som Elisas särskilda tillhörighet, så att när han blef sämre, kände alla det svårt, men deltagandet koncentrerades kring henne.
Fram i mars förmådde han ej mera stiga upp. Elisas mod sjönk, men hon kämpade tappert för att hålla det uppe; den ökade vården och omsorgen hjälpte henne.