»Kan du då ej med förtroende lämna honom i hans Herres händer?»
Elisa svarade ej. Ett par tårar heta och brännande som eld trängde sig fram mellan ögonfransarna och banade sig väg utför kinden. Hans ord hade gifvit henne tröst och mjukat upp hennes sinne.
De båda syskonens gemensamma bön blef hörd, den sjuke slapp lida länge. Blott ett par dagar senare kom döden stilla och utan kamp.
Alla samlades kring bädden, till och med majoren vågade vara inne, men han höll sig nära dörren, färdig att skynda ut, om något svårt skulle komma på. Irene stod skygg bredvid honom med blicken oafvändt fäst på den döendes anletsdrag. Hon vågade knappast andas för att icke störa den högtidliga tystnad under hvilken dödsängeln nalkades.
Sven Rise halflåg i bädden stödd af Elisas arm. Gustaf Adolf, som såg att hennes ställning var obekväm, ville aflösa henne, men hon skakade sakta på hufvudet.
Den sjuke fick ej störas, och för intet i världen ville hon afstå från sin plats närmast honom.
Hon lyssnade till de flämtande andetagen, som blefvo allt svagare. En obeskriflig frid intog hennes hjärta, då hon såg honom så lugnt och säkert glida utom räckhåll för allt lidande och allt ondt. Med hvarje sekund fördes han fram mot evigheten. Himmelens portar stodo öppna, och glansen därinnifrån tycktes falla öfver det bleka stoftet, hälsande anden, som sakta frigjordes därifrån.
De bortdöende andetagen upphörde, och dödens obeskrifbara stillhet inträdde. Himmelens portar slötos, Sven Rise var ingången.
Gustaf Adolf drog Elisa till sig, men ej för att trösta henne, ty ännu behöfde hon icke tröst. Ännu föll evighetens återglans öfver hennes själ. Så helt var i denna stund hennes varelse vänd mot den härlighetens värld, dit Sven Rise gått, att hon ej märkte hans tomma plats härnere. Och Gustaf Adolf kände detsamma som hon. De voro betagna af sällhet som inför en förklaring.