»Hvad är det värdt med allt lif, som arbetar sig fram här i världen?» utbrast hon. »All dess sträfvan bär blott mot död och förgängelse.»
»Nej, det sträfvar mot död och förvandling», svarade Gustaf Adolf segervisst, »mot förvandling och förklaring.»
»Jag ser ingen förklaring i dödskampen», sade Elisa dystert.
»Men du skall få se den i uppståndelsen», sade han hoppfullt och tillade med något af den inspiration, som stundom kom öfver honom: »Hvad är dödskampen i ett fall som detta annat än stoftets sista förtviflade försök att kvarhålla en odödlig ande, som trår till sitt ursprung? Snart kommer stunden, då stoftet faller besegradt tillbaka och anden frigjord går till Gud.»
»Hvarifrån har du fått gåfvan att se ljus i det mörkaste mörker?» frågade hon efter en stunds tystnad.
»Ja, hvem är alla goda gåfvors gifvare?» frågade han tillbaka.
»Ack om Gud ville låta mig få lida i Sven Rises ställe; det är så gräsligt att se honom plågas.»
Gustaf Adolf drog henne till sig med den honom egna varma, friska ömheten, så fullkomligt fri från all känslosamhet.
»Tror du Herren älskar honom mindre än du gör?» frågade han.
»Nej.»