»Hvem är hos Sven?» frågade hon i tvungen ton.
»Tant Cilla. Han sofver lugnt.»
Gustaf Adolf såg på henne med en blick så full af värme, att hon började darra till följd af den ansträngning det kostade henne att förhålla sig lugn.
Men han hade uppsökt henne lika mycket för att få som att ge tröst och deltagande. Det gjorde honom därför godt, att se hur hon led samma lidande som han.
»Elisa, låt oss tillsammans be för honom, att Gud lindrar hans plågor. Gud har ju särskildt lofvat att höra en bön, som två af hans lärjungar komma öfverens om att bedja.»
Hon ville svara, att hon kände sig alltför trotsig för bön, men hon fick ej fram ett ord, innan han tagit hennes hand och böjt knä med henne.
Sedan bad han för Sven Rise. I början lät det, som om han velat tvinga Gud, som om han ej kunnat finna sig i att ej bli bönhörd, men under bönen böjde sig hans sinne, så att när han slutade med de orden: »ske icke vår vilja utan din, ty du vet bäst hvad du gör», då gingo dessa orden verkligen af hjärtat.
De båda syskonen reste sig upp. Gustaf Adolfs blick var åter ljus och hoppfull, men fast trotset var kufvadt i Elisas själ, hade hon ej rum för annat än bäfvan och sorg. Att Guds vilja var den bästa, visste hon, men icke dess mindre fruktade hon den. Om han ville, att Sven Rise skulle plågas länge än, hur kunde hon väl vilja detsamma?
Allt föreföll henne så hopplöst och mörkt i denna stund.
Hon såg ut genom fönstret. I den tidiga vårkvällens ljus låg den ännu kala nejden och drömde om kommande lif, som började röra sig i det fördolda.