Stämningen på Elghyttan var, fastän allvarlig, dock icke dyster. Den sjukes lugn meddelade sig till hans omgifning. Men ibland, då andnöden steg till kväfning, förmådde han ej uppehålla sina vänner, och då kändes det bäst hvem som var stark. Tant Cilla skyndade alltid ut, när tecken till ett sådant anfall visade sig, Christian blef utom sig. Elisa var den enda, hvilken stod kvar vid bädden och gaf den hjälp, som kunde ges, men ingen visste hvad det kostade henne. Efteråt sökte hon ensamheten för att tillkämpa sig kraft att lefva vidare. I en sådan svår stund skref hon till Gustaf Adolf och bad honom komma hem.
Han kom så snart han hann, och med honom följde tröst. Hans blotta närvaro ingaf ett slags hopp, fast man ju så väl visste, att han ej kunde göra mer än andra.
Sven Rise lyste upp vid hans åsyn.
»Nu lämnar du mig icke mer», sade han tryggt.
»Icke förr än du blir bättre», svarade Gustaf Adolf.
»Det blir jag snart — alldeles bra», sade Rise leende, och hans ord mottogos af en förstående tystnad.
En eftermiddag öfverfölls den sjuke af en särskildt svår kväfningsattack. Gustaf Adolf och Elisa väntade att lifvet skulle fly, men ännu var ej stunden kommen. Anfallet gick öfver. Sven Rise försökte le, så snart han kunde, för att lugna de kringstående, men han var så matt och föll i en dvallik sömn.
Elisa smög sig upp till sitt eget rum för att ge fritt lopp åt sin ångest och förtviflan. Endast i ensamheten gaf hon vika, inför andra och framför allt inför den sjuke själf var hon alltid behärskad.
Hon grät icke nu, gick blott af och an, vridande händerna i trotsiga upprorstankar mot Gud. Fann han sin lust i att plåga människors barn? Hvarför hade han varit så grym att skapa dem?
Plågsamt medveten om det orätta i dessa tankar kämpade hon emot dem, men var långt ifrån färdig, då Gustaf Adolf trädde in. Sällan kom han olägligt i hennes tycke, men nu hade hon helst velat vara i fred.