Ingen kunde vara mer intagande än Elisa i sina veka stunder. På sista tiden hade hon mjuknat så underbart och fått något hjälpsökande i blicken, särskildt rörande hos en, som alltid blott brukade vara till hjälp.
»Elisa, jag måste få lätta arbetet för dig», utbrast Irene; »du är blek af nattvak.»
»Det är ej af nattvak.»
»Hvad då af?»
»Hjärtesorg», hviskade Elisa knappt hörbart och gick ifrån den lilla systern in till sin patient.
Irene gick tankfull fram till det öppna fönstret i vestibulen och såg ut i den tidiga aprilkvällen. Nymånen stod i skyn utan att lysa, då dagen ännu ej slocknat. Den kyliga luften svepte med ett knappt kännbart drag om flickans panna, så stilla var det. I naturen låg en stark aning om stundande vår. Irene grät sakta sådana där vemodstårar utan medveten orsak, som man kan gråta vid femton år. Hon önskade sig en hjärtesorg. Det måste vara något ljufligt och högstämdt, en njutningsfylld smärta, som lyfter!
Den unga flickan stod och svärmade i det öppna fönstret, tills månskäran började lysa och hon själf frös.
Tant Cilla blef en alldeles oväntad hjälp i sjukrummet. Den unge mannens tålamod under svåra plågor hade en förunderlig verkan på den gamla damen, som alltid fråssat i sina egna lidanden. Hon erkände verkligen, att här var en, som led mer än hon, och hon sade ej, som hon annars alltid brukat, då andra hade något ondt, att hon haft alldeles detsamma, bara ännu värre. Sven Rise var fortfarande hennes synnerliga favorit, och då hon nu såg honom tyna bort, vaknade hos henne ett begär att tjäna och hjälpa.
Elisa hade svårt att dölja sin öfverraskning första gången hon fann tant Cilla vid den sjukes bädd. Tanten föreföll generad och ansåg sig föranlåten att komma med ursäkter, men både Sven Rise och Elisa visade, att de satte stort värde på hennes hjälp. Sedan isen sålunda var bruten, sågs hon ofta därinne.
Majoren försökte fortfarande tro, att ingen fara var för handen, utan att försämringen blott var tillfällig. Men den ifver hvarmed han försäkrade detta, trots det att ingen motsade honom, visade bäst att han behöfde öfvertyga sig själf därom.