Hennes tanke gick längre tillbaka, hon såg hans lif som ett enda helt. Han hade ej varit en stark ande i sig själf; all hans styrka hade så tydligt varit Jesus Kristus.
Och Kristus bjuder sig åt hvar och en, i synnerhet åt den, som behöfver honom. Elisa knäppte sina händer och bad:
»O Herre, blif min så, som du varit hans!»
Hon bad om rening i det blod, som flutit också för henne, hon bad om tålamod och uthållighet i kampen för lifvets krona. Sven Rise, som nått målet, hade ej alltid varit där, han hade en gång börjat vandringen dit han också; Elisa ville nu i sin tur börja den på allvar.
Det kändes som om bönen åter förenat henne med den älskade döde. Hon var ej så vidt skild från honom som nyss, då en syndig känsla haft makt med henne. Endast synden, men icke döden kan skilja dem, som hafva en andlig gemenskap i Jesus Kristus, det kände Elisa. För första gången erfor hon kraften af att ha sitt samfund i himmelen.
Gustaf Adolf kom in. Han böjde sig öfver den döde och kysste lätt den hvita pannan.
»Det blir tomt, när vi ej längre ha honom här», sade han till Elisa.
»Ja», instämde hon. »Det borde vara så, att vi kunde få behålla honom. Det skulle bara vara till hjälp att få gå in hit och stilla sig ibland. Det renar att se på honom.»
»Det vore raka vägen till afguderi», svarade Gustaf Adolf. »Gud vet nog hvad han gör, då han tvingar oss att mylla ned våra döda, så att vi inte frestas att gå till dem i stället för till honom, då vi önska rening.»