»Det ligger nog nära till hands att vilja kanonisera sina kära efter döden», fortfor han, »och ställa dem mellan Gud och sig själf. Men Sven Rise vore den siste att vilja stå på en sådan plats.»
17.
Först efter begrafningen kom den stora tomheten. Värst kände Elisa den. En tröst hade hon i det medvetandet, att Sven Rise ej kunde lida mer. Styrkan af denna känsla visade henne bäst, hur orolig hon under hans sjukdom varit för de plågor, som möjligen kunde ha väntat honom.
All sin lilla kvarlåtenskap hade han testamenterat till henne. När hon ordnade den, hoppades hon finna en dagbok eller något dylikt, där han skrifvit ned sina tankar, men allt hvad hon fann var några pappersblad med verser. Dem gömde hon och kunde dem snart utantill.
Öfverst på ett pappersark stod med hans stil skrifvet:
»Två mig, att jag må snöhvit varda!»
Tydligen hade han tänkt skrifva något öfver detta språk, men det hade ej blifvit af.
Tårar fyllde Elisas ögon. Denna bön på det för öfrigt oskrifna arket föreföll henne som en bild af Sven Rise själf.
Hon tog pappersarket och lade det i sin skrifbordslåda bland räkenskapsböcker och andra hvardagliga ting, på det att hennes blick ofta skulle komma att fästas vid dessa ord och hennes tankar därigenom midt under lifvets mångahanda vändas till det enda nödvändiga. Hon började öfvervinna sin skygga vördnad för Guds ord. Längtan efter rening från synden tvang henne att omfatta och taga det till sig.
Sven Rises bibel blef nu hennes. Den var använd och nött, full af hans märken och understrykningar. Hon läste den dagligen och hade en känsla af att under de stunderna vara tillsammans med honom. Ibland hade han strukit under med särskild kraft. De ställena blefvo hennes älsklingsstycken. Hon tyckte sig höra hans röst uttala bibelspråken, och hon tyckte sig nästan vidröra hans händer, då hon bläddrade i denna af honom så handterade bok. Den blef henne öfver allting dyrbar.