Men en kväll råkade bibeln ut för en olycka och det genom Irenes förvållande. Hon kom att slå omkull en brinnande lampa. Lyckligtvis var det mycket litet fotogen i den, men det, som fanns där, rann ut just öfver bibeln, hvilken förstördes innan den häftiga elden hann bli släckt.
Elisa blef så upprörd och ond, att ingen sett henne sådan förr. Hon for ej ut i häftighet, men blef alldeles blek och svarade ej ett ord på Irenes bön om förlåtelse.
»Gå ifrån mig, du vet inte hvad du gjort mig», sade hon till sist med skälfvande röst, och Irene lydde gråtande.
Den stackars flickan, som ju ej menat det minsta ondt, kände sig djupt olycklig och hårdt behandlad. Hon gick ut i den sena, mulna vårkvällen tunnklädd, som hon var. Det vore ju bara bra, om hon förkylde sig och dog, då slapp Elisa se henne mer. Vid denna tanke grät Irene af medömkan med sig själf, och sedan började hon fråssa i föreställningen om systerns för sena ånger.
När klockan ringde till kvällsvard, måste Irene gå in. Hon hade ej hunnit vara ute länge, men hoppades hafva förkylt sig tillräckligt ändå. Vid bordet försökte hon hosta. Det lät ganska lofvande, men Elisa, för hvilken hostan var ämnad, märkte den icke. Ej heller tog det skruf, då hon försökte med att icke äta. Den enda, som visade någon oro, var fadern.
»Hvad är det åt ungen, som inte äter?» frågade han.
»Jag orkar ingenting», svarade Irene och sneglade på Elisa, hvilken dock tydligen hade sina tankar på helt annat håll.
»Kära barn», sade tant Cilla mildt klagande, »jag vet nog, hur det käns att inte ha matlust. Men ser du, man får lof att tvinga sig, det går inte an att ge efter, då skulle man snart dö.»
»Tant Cilla har en beundransvärd makt öfver sig själf», anmärkte Christian med en blick på den försvarliga portion tanten med lidande min och god aptit inmundigade.
»Du vet inte hvilken ansträngning det kostar mig. Jag har varit så dålig på sista tiden, fast ingen märkt det, att jag måste uppehålla krafterna med alla medel», svarade tant Cilla ytterst obehagligt berörd.