Irene var mindre belåten med att uppmärksamheten genom detta samtal togs ifrån henne. Hon hostade då och då, men utan framgång i något afseende.
Efter kvällen uppsökte hon en fönstersmyg, där hon ostörd hängaf sig åt sin martyrstämning till sängdags.
Då hon lagt sig, men ej hunnit släcka ljuset än, fick hon besök af Elisa. Irene blef förtjust. Nu skulle hon väl komma åt att visa, hur sårad hon var. Hon vände hufvudet mot väggen, då systern satte sig på sängkanten.
»Ja, du har skäl att vända dig bort ifrån mig», sade Elisa. »Jag förstod ju genast, att du inte rådde för hvad du gjorde. Kan du förlåta att jag blef så ond på dig?»
Irene vände hufvudet litet åt systern till.
»Du är ond ännu», anmärkte hon.
»Nej icke ond», svarade Elisa och såg ut i rummet med en så sorgsen blick, att Irene började få samvetskval öfver att blott ha tänkt på sig själf och icke alls på den förlust hennes ovarsamhet vållat systern.
Irene glömde sitt martyrskap.
»Åh, jag är så ledsen; det var ju Sven Rises bibel!» utbrast hon. »Jag tänkte inte på det förut, nu undrar jag inte alls på, att du blef förtvifladt ond. Jag skulle vilja ge mitt lif för att skaffa den tillbaka åt dig.»
Och tårarna, som aldrig voro långt borta, fyllde hennes ögon. Elisa kysste henne tröstande.