»Gråt inte!» sade hon. »Du har bara gjort väl. Jag läste för mycket i hans bibel, ser du; nu tvingas jag att hädanefter bara läsa Guds bibel. Gråt inte, lilla syster; Guds hand var denna gång i din ovarsamhet.»
Elisa steg upp, släckte ljusen på nattduksbordet och gick in till sig.
Irene låg vaken och tänkte. Hvarför hade Gud beröfvat Elisa den bibeln, och hur kunde hon ta det som hon gjorde? Var Gud grym och Elisa kall? Nog visste Irene, att hon aldrig skulle nänts att med vett och vilja beröfva systern något så kärt som denna bibel, men Gud hade gjort det. Och om Irene älskat och förlorat sin älskade, hur utom sig skulle hon ej blifvit öfver att hafva mist sitt käraste minne efter honom! Men Elisa hade förefallit lugn och nöjd egentligen, fast litet ledsen. Irene hann ej komma på det klara med allt detta förr än hon somnade.
Men i rummet bredvid låg Elisa länge vaken med sin egen bibel och sökte sig fram till Gud igen. För henne tedde sig ej hans handlingssätt grymt, sedan hon väl förstått det. Hon smakade sötman af att känna sig vara föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att smärta djupt, när det gäller att rycka bort något, som ställer sig emellan honom och den människa han utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad af Herrars Herre och Konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till mötes, och åter erfor hon, hur jordisk förlust kan ge rum för himmelsk tröst och glädje. Hon var färdig att bedja öfver sig sorger, då de visade sig hafva sådan verkan.
18.
Intrycken från Sven Rises död bleknade så småningom bort hos de flesta och skrinlades såsom rena minnen, väl värda att då och då få en saknadens tanke. Med Elisa var det icke så; för henne bibehöllo dessa minnen en lefvande friskhet, och de voro en lyftande kraft; ty så ofta hon tänkte på Sven Rise, drogs hennes tanke också helt naturligt till den värld, där han nu var, till himmelen, som alltjämt står öppen öfver lifvet. Hvarför skall det vara så svårt att alltid se in i denna himmel, men däremot så lätt att gräfva ned sitt intresse på jorden, så att man förgäter se uppåt?
Vintern efter Sven Rises död gick Irene och läste tillsammans med en jämnårig kamrat, Ester Bro, som bodde på Elghyttan. Ester var från Upsala och syster till en af Gustaf Adolfs studentkamrater och vänner.
Lifvet på Elghyttan hade snart återtagit sin gemytliga och sorglösa prägel, hvilket var naturligt där en sådan som majoren var den tongifvande. Nöjd och belåten var han och hade lagt sig till med ytterligare ett halft dussin vanor, hvilkas utöfvande sysselsatte honom dagen igenom. Det var underbart hvilken förmåga han hade att alltid vara mycket upptagen utan att egentligen uträtta någonting.
Tant Cilla var fridfullare och mildare än förr. Öfver sina krämpor klagade hon alltjämt, men det var man så van vid, att ingen lade märke till, att hon började blifva verkligt klen. För Ester Bro fattade hon tycke, och det var henne en glädje att hafva de båda flickorna omkring sig, helst i skymningen eller vid brasan och berätta för dem små tilldragelser ur sitt förflutna. Hon var kommen till det stadium, då man minnes bättre det, som skett för trettio år sedan, än det, som hände i går. De båda flickornas ungdom framkallade osökt och lifligt för henne hågkomsten af hennes egen ungdom, som varit ovanligt glad, och hon älskade att åter lefva sig in i den tillsammans med dem.
Då Elisa en gång fann de tre sålunda sysselsatta framför brasan, stannade hon osedd och lyssnade. Tanten berättade om sin första bal och beskref noga allt, från hvad hon haft på sig till hvad hon känt. Irene och Ester slukade med intresse hvarje ord. Men då tant Cilla blef Elisa varse, hejdade hon sig tvärt och såg förlägen ut.