»Fortsätt! Kan inte jag också få höra på?» sade Elisa och gick fram till gruppen.
»Nej, du föraktar sådant nonsens», sade tant Cilla.
Elisa böjde sig ned och kysste henne. Aldrig hade tanten varit så meddelsam och liflig i hennes sällskap som nyss i Esters och Irenes. Elisa undrade om hon utöfvade ett tyngande och hämmande inflytande på sin omgifning. Det var icke hvad hon ville. Hon sade dock ingenting, men det låg en stum afbön i hennes kyss, som tant Cilla måtte ha uppfattat, ty hon tillade:
»Ser du, det är bara för sextonåringar jag kan blotta mina små svagheter från mina egna sexton år.»
»Tror du aldrig jag har varit sexton år då, tant Cilla?»
Tanten log halft förläget och halft skälmskt.
»Knappast», svarade hon och skakade på hufvudet, »åtminstone har du icke varit det på samma sätt som jag.»
Det var nog så. Elisa tänkte tillbaka på sin sextonårsålder. I stället för den första balens förtjusande oro hade den första sorgen lagt beslag på hennes sinne. Det var då hon förlorat sin mor. Faderns hjälplöshet i saknaden, småsyskonens beroende, de unga bröderna, som förlorat sitt bästa jordiska stöd just vid den tid, då lifvets korsande vindar begynna slita i seglen, allt detta hade Elisa känt och tagit på sina unga skuldror jämte den egna sorgen. Allvarlig och tänkande redan af naturen, blef hon det i än högre grad genom detta stora ansvar. Underligt nog tyngde det ej ned henne, utan alstrade i stället en tidig själens mognad. Hennes andes krafter utvecklades blott af att användas. Men det antagandet låg nära till hands, att hon härigenom förlorat förmågan att fullt förstå och sympatisera med en lätt och sorglös ungdom, för hvilken lifvet ter sig som en lek. Kanske var det därför tant Cilla förstummades vid hennes inträde och ej kunde förmås att berätta vidare om sina barnsligheter från flydda tider. Af samma orsak gingo de båda unga flickorna till andra än Elisa, när de sökte sympati för sina små intressen och önskningar. Och ändå älskade de henne mest af alla i huset, ja Ester ägnade henne till och med en hängifvenhet, som hade en stark tillsats af svärmeri. Elisa ville icke vara hög, hon ville intressera sig för hvad som intresserade dem, men med bästa vilja i världen förmådde hon ej se något riksviktigt i sådant som utseende, kläder, nöjen och famlande svärmerier. Hon hade kommit att stå för mycket ansikte mot ansikte med lifvets verklighet och med mänsklighetens lifsfrågor. Hon försökte tala med de båda unga konfirmanderna om detta, men saknade förmågan att göra det enkelt och gladt. De rördes och lyssnade med beundran, men hon kände, att de ej förstodo henne. Tant Cillas berättelser vunno mera genklang hos dem.
Men detta betydde dock ej, att de voro utan alla allvarliga tankar. När tiden för konfirmationen och den första nattvardsgången nalkades, kände de dess vikt. Då sökte de ej tant Cilla utan Elisa.
På våren vid pingsten ägde konfirmationen rum. Sedan reste Ester Bro till Irenes stora saknad. Men bröderna kommo hem öfver ferierna, och sommaren gick gladt nog.